Beställde nya gardiner på Jotex idag. Sådana med tulpaner på. Vill ha ett gult och orange kök. Vill ha ljus omkring mig. Det kommer att bli jättefint tror jag. Det ska bli skönt att få bort all jul och släppa in våren.

Har börjat med sovrummet. Vi har tömt det i alla fall. Sedan får vi se hur lång tid det här tar. Idag åt jag ägg, gravad lax, stenbitsrom och lite majonäs till lunch. Kan det vara så att jag inte tål ägg. Mår fortfarande jätteilla, fast det var flera timmar sedan vi åt.

I kväll blir det kyckling och linser.

Igår var jag ganska slö - hade det bra här hemma. Gjorde så lite som möjligt, jag som skulle göra lite saker. Men tog en skön tupplur med maken och katterna på eftermiddagen i stället. Har en underlig släng av något. Det verkar som om jag har en förkylning som inte bryter ut.

Men sedan solade jag i tio minuter och därefter tränade jag på Orbitreken i 10 minuter för att sedan cykla i 15 till. Det kändes skönt.

Åt kåldolmar med kokta grönsaker till lunch, och bönsallad med kokt lax med lite majonäs till middag. Det var gott.

Idag säger vågen 103,4. Det har gått ner några hekto. Det är ju bättre än inga alls - även en tusenmilafärd börjar ju med ett enda steg. Det är nu taget!

Idag ska vi i alla fall sätta igång med sovrummet! Ska det bli brunt, grått eller blått som maken vill? Det blir nog blått. Han får som han vill för han är så underbar!

Igårkväll fixade han fotbad åt mig - och filade mina fötter. Sådana män hittar man inte så lätt.

Dagen började med att vi fick åka iväg på ett larm, jag och maken. Jag följde med för att vara snäll. Nu är vi hemma igen. Jag är trött idag. Ska sätta igång att flytta ut ur sovrummet. Det ska tapetseras om. Det är bara att sätta igång, så att det blir gjort. Det sker inte av sig själv.

Jag tror att jag håller på att gå ner i vikt. Det känns så i kroppen. I morse stod vågen på 103,4. Kan det vara en tillfällighet eller har det äntligen börjat släppa lite? Det är bara att fortsätta kämpa.

att jag helt enkelt inte har haft tid att träna. Trots att jag har varit hemma hela dagen. Skickade efter en ny mobil eftersom jag hade tappat bort den gamla. Hittade den försent. Trots att jag har letat igenom bilar och väskor i tre veckor. Dagen efter den nya mobilen var beställd, hittades den gamla.

Alltså har jag roat mig med att försöka få in de gamla kontakterna från den gamla mobilen till den nya. Sånt tar tid... allt var inte riktigt som det skulle. Det var inte bara att öppna på datorn och kopiera lite. Regeln om alltings jävlighet gällde. Men nu tror jag att jag är på banan igen. Men nu startade virusscanningen också, så datorn skramlar så det står härliga till. Nej - i morgonbitti ska jag ta mig upp tidigt och träna -  då ska jag köra ordentligt.

2008 var ett spännande år när jag slutade en hel del. Jag slutade jobba på mitt jobb. Lämnade det välbetalda jobbet, som jag var utbildad till. Lämnade det bara av ren trötthet. Jag bad om tjänstledigt men sa upp mig efter ett par månader. Ville inte kunna få möjligheten att gå tillbaka. Man ska se framåt och inte gå tillbaka.

Undrar vad och varför det som hände hände? Undrar varför jag en dag, plötsligt fått nog?

Såg annons och sökte ett nytt jobb. Eftersom jag fick det kunde jag sluta på mitt gamla. Helt nytt liv för mig. Helt nya förutsättningar. Helt nya arbetskamrater. Tog det nya jobbet som bara är ett vikariat på deltid. Dessutom med lägre lön än förrut. Är jag galen nu? Eller är jag bara sund som vill hoppa av medan tid finns. Att våga göra något annat och faktiskt njuta av att ha vågat hoppa nerför stupet. 

Vad som händer i år när vikariatet tar slut, står skrivet i stjärnorna och inte för mig att bry mig om för mycket än. Göra så gott jag kan på det jobb jag har och om några månader börja söka ett nytt. Det är kanske där krukan med guld finns? Det är kanske där som är regnbågens slut?

Första gången jag fick min lön från mitt nya jobb, hyperventilerade jag en halvtimme. Jag hade redan räknat ut hur lite det faktiskt skulle bli. Vi hade diskuterat det, maken och jag. Han var beredd - inte jag.

Fördelarna med det nya jobbet väger lätt över nackdelarna. Nackdelarna är få - för lite betalt.

Fördelarna är att jag inte är helt slut när jag kommer hem. Jag jobbar inte heltid och trivs faktiskt med det. Jag styr över mig själv. Kan ta en ledig dag när almanackan tillåter. Jag har riktigt bra arbetskamrater. Jag har ett spännande och nytt jobb, som jag inte kan. Inget går på slentrian längre. Jag får verkligen tänka och använda hjärnan. Samtidigt som jag får använda min estetiska sida - när jag vill. Bäst av allt är att jag kan ta ledigt när jag vill. Det kunde jag inte förrut. Då var jag lärare och var tvungen att vara ledig under loven. Oj, vilket gnäll det blev om man ville vara ledig någon annan gång. Bara för att göra något med maken. Nu är det ingen som gnäller, min kollega är likadan som jag. Han tar också ledigt när det behövs. Sedan jobbar vi häcken av oss när det gäller.

Sedan avslutade jag medlemskapet i en förening där jag varit mycket aktiv. Jag fick visst nog där med. Det blev för mycket.

Idag kan jag säga att jag är nog mest nöjd med mig själv att jag under 2009 började säga nej. Att jag inte bara jamsade med och var snäll utan faktiskt sa nej. Sedan blir vissa personer ganska upprörda för att man ser hur saker och ting går till, och säger ifrån. En del människor lever sina liv genom att ha sitt huvud konstant nedstucket i sanden. Det kanske gör dem lyckliga, men inte mig.

2009

Vad kommer att hända? Var är jag i livet nästa år vid den här tiden? Vad jobbar jag med? Har vi flyttat? Hur mycket väger jag? 

Det kommer nog hända mycket under 2009 som jag inte kan fundera ut idag. Jag vet att jag kommer att bli momster. Det är planerat så i alla fall. Min systerdotter ska ha barn. Det ska bli kul. Hoppas att allt går bra.  Jag vet att jag på något sätt har ändrat min arbetssituation. Jag tror att det kommer att dyka upp ett tillfälle. Ibland förstår man inte allt som sker men när man ser tillbaka verkar det ibland helt självklart. Då ser man hur rak vägen faktiskt har blivit. Inte så krokig som det tycks verka.

Egentligen vet jag precis. Jag kan det är. Man går upp det extra man stoppar i sig och inte gör sig av med. Om man ska gå ner i vikt gäller det att äta mindre, röra sig mer och ta av kroppens naturliga fett. Det är ju enkel matematik, vettja!

Jag har testat de flesta metoderna. Cambridge, gick ner 27 kilo på några månader. De har kommit tillbaka. Det  är inte ett bra sätt att banta på. Jag har varit med i GI viktkoll. Jag kanske är den enda som gick upp, men det gjorde jag. Blev besatt av att äta rätt. Åt nog helt fel.

Har betalat överpris för Lepigen. Nu jäklar ska jag trycka i mig varenda tablett medan jag bantar vanligt. Lite kan det nog hjälpa, hoppas jag.

Har hållt igen hela veckan. På vågen märks inget. Har börjat lite smått att ställa mig på orbitreken. Har börjat försiktigt med 10 minuter om dagen. Igår tog jag i med fyra bonusminuter. Idag ska jag nog ta fem extra. Jag har en tv och MP3. Tittar på TV och lyssnar på musik samtidigt. Då kan jag inte bli uttråkad. För tråkigt är det. Det händer inget! Men det har nu börjat släppa så att det börjar bli skönt. Jag vet att det kommer att kännas bättre och bättre för varje det. Det gäller bara inte att ge upp.

Att inte tappa sugen när vågen inte rör sig och kläderna är så jävla fula!

Till sommaren ska jag vara smalare än idag. Då ska jag kunna köpa mig något riktigt snyggt att ta på mig. Då ska jag må bättre när jag tittar mig i spegeln och även kanske tycka att jag börjar se bra ut igen. Jag är inte ful egentligen, jag är bara för fet. Nu är jag så fet så att jag är ful!

Det gäller att ha skaffat sig en morot eller två.

Som van datoranvändare borde jag veta bättre. Men är man lite trög så är man. Ibland blir jag så trött på mig själv så jag kräks. Hade skrivit ett långt inlägg, men glömde spara. Alla kloka och okloka ord är borta, borta som en vindpust.

Det kanske inte var meningen att allt det skulle läsas av någon annan.

Jag har försökt så många gånger utan att lyckas. Jag har gått på så många olika nitar så det finns snart inga fler att gå på. Jag har köpt preparat och jag har svält mig. Jag har börjat träna, slutat träna och jag har bara blivit fetare och fetare. För varje gång jag går ner ett kilo, går jag upp två igen. Den här bloggen är för mig, vill någon annan läsa så är det ok, men den är för mig. Jag kanske måste skriva av mig och även hålla koll på mina tankar på ett samlat ställe. Då kan jag likaväl göra det här som på datorn i samlad fil. Det här blir snyggare och mer samlat.

Min man vet inte hur mycket jag väger. Jag skäms för att jag har beställt Lepigen och gått på allt som man har hört och läst i TV och tidningar. Det är den enda hemligheten jag har för honom. Han är mitt allt och min stora kärlek, men när det kommer till min kropp och min vikt, skäms jag. Han älskar mig och gör allt för mig. Han älskar mig trots fettvalkarna och flåset, men jag älskar inte min kropp. Eftersom jag misslyckas att banta fylls jag även av ett förakt för mig själv. Det vill jag inte. Jag är en klok och rolig tjej, under fettet.

Det är konstigt hur man blir bedömd efter sin vikt. Eftersom man är fet anses man vara dum i huvudet. Det är jag defenitivt inte. Jag är dum när det kommer till vikten, inte annars.

Varför vill jag gå ner i vikt?

Jag vill kunna köpa kläder igen. Kunna köpa de kläder som jag vill ha och som är snygga och inte de som är till för de feta och är skitfula. Numera har jag bara fula kläder. Jag vill ha snygga kläder.

Min mamma dog i hjärtinfarkt. Det vill inte jag. En ruggigt bra anledning!

Jag vill bli sedd som den jag är och inte som den feta. Jag är inte ful men jag är fet och har blivit ful eftersom jag är fet.

Jag vill bli glad när jag ser mig i spegeln och inte undvika dem.

Jag är 173 centimeter lång och väger 104,4 kg. Nu börjar vi....